Pumlan me' familj

Här kommer vår förlossningsberättelse, så extremt känsliga kanske inte ska läsa men annars är det inte så farligt.

-----

Torsdagen den 19:e februari var både jag och min man ganska uppgivna över att det aldrig verkade komma någon bebis. Jag kände mig sådär lagom optimistisk men vi hoppades, som ni ju läst om, att h*n skulle komma innan UL iaf. När vi så gick och la oss på torsdagskvällen tänkte jag som vanligt, kanske inatt... men antagligen inte för jag kände ingenting alls.

Vaknade 2.20 av vad jag först trodde var gaser men efter att smärtan försvunnit och återkommit med några minuters mellanrum ett tag insåg jag att det nog var något annat... Eftersom att dom inte var så starka antog jag att det inte var "riktiga" värkar. Mindes att dom hade sagt på förlossningen när jag sov över där att när någon ringer in och beskriver sina "symptom" och undrar om det ärvärkar, då är det troligen inte det för man vet när det är på riktigt. Däremot kom dom ganska tätt, med ca 4-6 min mellanrum, så jag tänkte att det är nog bäst att gå upp och kolla om det står nåt om värkar-förvärkar-sammandragningar som kan vara till hjälp på nätet. Jag klockade sammandragningarna på varktimer.se (dom kom med mellan 3-6 min emellan) och kollade runt lite. Någon berättade att hon hade haft liknande som jag i flera timmar, sen när dom skulle åka in till förlossningen slutade dom, så jag ville inte väcka maken ifall att det skulle gå över. Stackaren skulle ju knappast kunna somna om och så skulle han ju upp 5.30 för att åka till jobbet. Så jag satt och läste lite, läste bland annat att om man duschade varmt och "värkarna" gick över var det falskt alarm, riktiga värkar går ej över. Jag gick iaf och la mig igen, men nu hade värkarna blivit lite starkare så jag gick upp för att ta en dusch. Värkarna gick inte över så jag ringde förlossningen för att rådfråga. Smärtan var nu ibland i magen under naveln, ibland ryggen, ibland båda samtidigt, ibland började den på ena stället och flyttade till det andra osv. Dom tyckte att jag skulle försöka sova, eller iaf vila och se vad som hände och komma in när det var riktiga värkar, typ, minns inte riktigt, man var så fokuserad på "här och nu".

Så, jag gick och la mig igen och låg där och andades igenom en värk när maken vaknade och undrade hur det var. Jag sa  typ "Jo det är bra, jag har haft värkar sen 2.20 och har pratat med förlossningen". Ni kan ju tänka er hans reaktion, klarvaken =) Vi låg kvar i sängen ett tag och han hjälpte mig att andas och slappna av, för jag hade jättesvårt att slappna av nu! Inte direkt för smärtan, utan mest för att jag var nervös och förväntansfull tror jag. Skakade som ett asplöv! Efter ett tag gick vi upp och jag duschade upp allt varmvatten =P, nu med ganska smärtfulla värkar så jag hängde en hel del på maken och flåsade =) Han ringde svärföräldrarna för att förvarna att vi kanske behövde åka in snart, dom skulle ta hand om Storm medan vi var på BB, och så ringde vi förlossningen igen eftersom att värkarna nu kom med ca 2 min mellanrum och var ganska starka som sagt. När han hade dom i luren kom dessutom den omtalade slemproppen...

Efter att ha ätit frukost (all-bran, fil och hårdbrödmacka) åkte vi så och lämnade Storm och sen bar det av mot förlossningen dit vi kom ca 7. Vi parkerade på stora parkeringen och jag tog en värk i bilen precis innan vi gick och en värk precis när vi kom in genom dörren till förlossningen, på vägen däremellan hade jag 3 värkar... När vi kom dit skulle vi såklart göra en CTG-kurva, jobbigt att behöva ligga still var det enda jag tänkte... Men det behöver jag inte göra så länge. Efter två värkar gick nämligen vattnet, kändes som om jag hade burit på en flod! Då fostervattnet var missfärgat ville dom ha extra koll på liten så dom satte på en skalpelektrod el vad det heter och vi fick förflytta oss till en förlossningssal. Dom kollade även hur mycket jag hade öppnats och eftersom att jag hade väldigt ont nu och tätt mellan värkarna hoppades jag att hon skulle säga typ 6 cm iaf el nåt sånt, men jag var bara öppen 2 cm!!!! Enligt barnmorskan brukar det ta ungefär 1 timme per centimeter så jag hade alltså minst 8 timmar med värkar att se fram emot, troligen mer som förstagångsföderska... Då dök min gnista och jag tänkte bara "hur ska jag klara det här???". Jag som hade tänkt försöka hålla mig från epiduralbedövning i bästa möjliga mån men kände nu att jag nog inte skulle ha något alternativ...

För att göra en (ganska) lång historia kortare gjorde vi nu en ny CTG kurva men nu slapp jag ligga eftersom att dom hade skalpelektroden, sen duschade jag, fick akupunktur och flåsade, flåsade och flåsade... Värkarna var oregelbundna, ibland kanske 3 min emellan (dock sällan) och ibland gick den första inte ens över helt innan en ny tog över. Jag började seriöst tappa modet och tänkte be om epidural när helt plötsligt en ny känsla tog vid. KRYSTVÄRKAR! Varannan värk övergick efter halva värken till krystvärk, det kan ju inte stämma tyckte vi då det bara gått ca 3 timmar  sen ankomst och jag fick panik då jag inte kunde andas igenom dom utan "tvingades" krysta mer el mindre. När barnmorskan kom kollade dom efter ett tag hur mycket jag hade öppnats nu och då återstod endast en liten kant! För sent för epidural...Ganska skönt dock för då hade jag klarat mig utan, som jag ville!

När kanten var borta var liten fortfarande för högt upp så barnmorskan gav mig nu lustgas, instruerade mig och sa att det inte riktigt var dags att krysta än så jag skulle andas igenom krystvärkarna med hjälp av lustgasen... Ha ha... Det gick bra (tja... ni fattar) två värkar, sen gick det inte mer. Efter några värkar till sa hon att vi kunde testa för jag hade mycket kraft i krystningarna så det kanske kunde hjälpa till att driva ner liten. Från det att jag aktivt fick börja krysta tog det sedan fem minuter (!) så var liten ute! Mindre än fyra timmar efter ankomst, kl 10.48.

Det gjorde förbaskat ont, självklart, men det var otroligt skönt att det gick så fort! Jag tog i för kung och fosterland för att h*n skulle komma ut så fort som möjligt men speciellt dom två sista "pauserna" mellan krystvärkarna var aj så jobbiga, då huvudet stod kvar i öppningen. Då skrek jag så mkt att min man blundade, han klarade inte av att se mig ha så ont stackaren... När liten kom ut var han ganska blå och började inte andas på en gång så barnmorskan skulle precis gå iväg med honom för att rensa luftgångarna när han började skrika. Det underbaraste skriket jag någonsin hört! Sen pinkade han på mammas mage när hon la honom på mig ;P En sån känsla... så overkligt att han som nyss låg innanför min mage nu låg utanpå! Både jag och maken grät av lycka och kunde inte ta ögonen från honom.

Jag är så stolt över oss alla tre! Liten kämpade på där inne i magen, utan min mans stöttning och närvaro hade jag aldrig orkat och jag överträffade mina egna förväntningar som klarade mig utan epidural.

Jag är också väldigt tacksam för barnmorskorna på förlossningen (speciellt Anneli som hade huvudansvaret för oss) och BB. Samt Amningsmottagningen/BB-mottagningen där vi fick jättebra hjälp när vi var dit på andra läkarkontrollen. Vilka människor det finns! =)